If you like to see the pictures, scroll all the way down to the bottom. To translate, use google translate.
Vill ni bara se bilder så finns de längst ner på sidan,skippa texten och klicka på en av bilderna så kommer de upp som bildspel.
Igår genomförde jag mitt femte marathon uppe i Corning, NY. Mitt mål sedan en tid tillbaka var 5 marathon innan 30. och det har jag nu klarat med ganska så god marginal..
Dagarna innan började jag bli lite skraj för en värmebölja hade dragit in över delen av landet där vi bor och termometern stod på 31 grader kl sex på fredagskvällen... Som ni säkert hört tidigare klarar varken min kropp eller huvud av att springa i värme, så det var bara att hoppas att något skulle hända... :)
Startskottet var åtta på söndagsmorgonen så planen var att åka upp kvällen innan och tälta. Innan vi åkte upp passade vi på att ta oss ett sista dopp i Andys farbrors pool, så varmt var det. De skulle stänga igen sin pool för säsongen så varför inte?
Senare under eftermiddagen packade vi bilen och påbörjade de fyra timmarna norrut. Vi hämtade våra nummerlappar, vinglaset o lila flaska champagne som skulle avnjutas senare... Vi campade uppe i skogen, på en jättefin gård nära en liten damm. I bröllopspresent av Andys syster o hennes kille fick vi ett tält och det här var första gången vi fick använda det! Så fort vi fått upp tältet och börjat laga mat på stormköket började det ösa ner och det blev att äta inne i bilden innan vi hopade i säng strax efter åtta på kvällen... Det regnade sen hela natten men vi hade tur att det var uppehåll just när vi lagade frukost och drack kaffe..
Lite småsega på morgonen tog det lite längre att äta frukost och ta oss ner till bussen som skulle ta oss till starten. Det regnade till och från under de 30 minuterna det tog oss att åka net till Corning så det var bara att förbereda sig på en blöt mara! Sista busen åkte vid sju, och vi kom joggandes mot bussen och hann precis med den sista :) Under bussresan satte vi fast våra nummerlappar, kletade in kroppen med bodyglide och laddade shortsen med ett par GU och en Lärobar att smaska på under loppet.
Loppet startade i staden Bath, och avslutades i Corning, så en sträcka från A till B, ingen runda eller "fram och tillbaka-löpning". För mig var det en tung dag. Lagom när vi stod på mållinjen började det dugga vilket iofs inte gjorde så mycket, ganska så svalt blev det och det öste inte ner. Benen var ganska så sega från start och kom inte igång förrän efter kanske 10 km. Det var många långa raka sträckor längs en motorväg, inte på motorvägen, men parallellt. Längs de långa raksträckorna var det ingen som hejjade utan bara när vi sprang genom samhällena. När jag såg 13.1 skylten vilket är halva kändes det bra, men fortfarande lika mycket kvar. Det serverades GU och jag tog en mile i taget. Redan tidigt visste jag att det inte skulle bli en rekordtid så jag hittade ett tempo som kändes "behagligt" och kopplade på den så kallade autopiloten, lät benen rulla och försökte inte tänka allt för mycket på hur jobbigt det var.
Efter ca 16 mile började jag känna av att ena stortånageln skavde mot tån bredvid och hoppades att ett förstahjälpen-tält skulle dyka upp. Vid mile 18 fanns det ett och jag funderade om det var värt att stanna eller inte, men det var ju faktiskt 8 miles kvar så varför inte.. Jag frågade snabbt "Har ni en nagelsax?", "Nej, vad behöver du det till svarade kvinnan..." Jag blev lite chockad måste jag säga, är inte det ganska så självklart? En av tältgubbarna hade som tur var en egen i sin ficka som jag lånade och det kändes som guld i skon efter det, räddaren för dagen..
Ungefär här hade solen börjat titta fram och det började bli ordentligt varmt och fuktigt av allt regn som tidigare fallit. Min skärmmössa började droppa och huvudet kokade. Men jag var nog inte den enda som hade det jobbigt med värmen...
Jag tuggade på och många runt mig hade nu börjat gå vilket gav mig lite positiv energi, jag kunde ju fortfarande springa... :) Fast det var tungt, mest mentalt och benen kändes som trästockar... Jag sprang dock förbi en del folk med roliga skyltar, några jag minns var "Run because you can", (ja jag kan faktiskt fortfarande springa och det är jag väldigt glad för!) och en liten tjej som hade skylten "This is the worst parade ever". Det fick mig att skratta till :)
När de var 5 km kvar var benen rejält trötta men jag har varje gång jag springer en mara attityden att jag ska "springa en mara", inte gå. Så jag lunkade på i min något långsamma jogg och upploppet till mållinjen kändes som att det var "hur lååååååångt som helst". Åh så skönt det var att komma i mål, jag fick min medalj och slog mig ner på närmsta trotoar, blöt och trött!
Nu var det över, och jag kom in på enligt mig den någorlunda skapliga tiden 4 h 22 min.
Jag får skylla mig själv att det var jobbigt, jag har knappt tränat för det här loppet, inte fått in några långlopp och knappt sprungit alls den senaste tiden då jag var i London och efter det drog på mig en rejäl förkylning som inte ville ge sig. Jag lovade mig själv under loppet att inte anmäla mig till en till mara om jag inte vet att jag kommer kunna lägga upp en bra träningsplanering och faktiskt träna inför loppet. Det är så mycket roligare när kroppen är fräsch och jag kan ha kul när jag springer... Jag vet med mig att det inte kommer bli mkt löpning nu under hösten då vi kommer spendera två månader i Caribbien. Jag o Andy brukar ta ett par morgonrundor i St. Lucia innan solen går upp, men det är väldigt varmt trots att vi springer innan solen är uppe... Det får bli mycket styrka under hösten i stället :)
